Jag (Benke) håller delvis fast vid min ursprungsplan och letar fortfarande med ljus och lykta efter vettiga utdelningsaktier, till skillnad från min bloggkollega Henke som har tänt alla cylindrar på värde/tillväxt. Lite tankar om det hela. Värdecase eller net-nets har en enorm möjlig uppsida till skillnad mot utdelningsaktier, det är inget jag kan blunda för. Att "tråkiga" stabila bolag har en begränsad uppsida tror jag alla är mer eller mindre överens om, säg 3-6% direktavkastning och börsens standard-snittökning på det, 7-8% gissar jag fritt från minnet. Jämför detta med Protector som redan stigit över 100% på ungefär ett år och troligen stiger ännu mer. Net-nets ska jag uttala mig lite försiktigare om deras historiska normalfördelade avkastning, hur som helst påstår jag att de överavkastar jämfört med index, vilket i praktiken är de utdelningsaktier jag är intresserad av.
Är inte net-nets överlägset?
Varför bry sig om utdelningsaktier när värdeinvestering "vinner"? Är det inte tydligt vilken väg man borde gå när man svart på vitt ser att en portfölj net-nets kommer att avkasta bättre, och det får jag ändå erkänna att jag inte bryr mig vart avkastningen kommer ifrån (på ett värdepappers-tekniskt plan)*, eller gör jag? Men pengar är pengar och den ena metoden har uppenbarligen bättre track-record än den andra. För mig personligen handlar det om risken och min syn på aktiehandel. Men jo net-nets avkastar bättre.
RiskFörst ska jag erkänna att jag inte är expert på området men att fokusera på en enskild net-net skulle innebära en oerhörd risk. Uppfatta mig inte fel, jag menar inte att det är så alla net-nets investerare gör, utan ofta sprids riskerna i och med att ha en korg med säg tio(?) stycken. På grund av att man köper tio bolag mekaniskt raderar man ut "misstagen" man gör i och med att man aldrig kan veta allt om ett bolag. Net-nets handlar kortfattat att följa en checklista med kriterier och inte fördjupa sig fullständigt. För att förtydliga mig så anser jag hittils att allt är frid och fröjd med investeringsfilosofin. Risken må vara marginell om man följer konstens regler samt diversifierar sig. Alltså inte heller någon våldsamt större risk.
Synsätt
Ett problem med denna typen av investeringar, som jag har upptäckt med Protector är girigheten som kan uppstå med kursuppgången. Detta må jag vara helt ensam om i hela världen men man känner sig nästan som ett litet troll som sitter i sin grotta(avanza/nordnet) och gnuggar händerna. Man får personlig glädje i en akties kursuppgång. Skulle humöret följa med ner? Kanske är jag för grön för att syssla med aktier?
Här ser jag fördelen med tråkinvestering som man kan kalla den. Att köpa giganter som "mal på" och delar ut kontinuerligt och förutsägbart. Jag behöver inte sitta på nålar och "hoppas" att kursen ska sticka iväg någon gång. Går kursen ner 10 20 eller 30% delar de förmodligen ut lika mycket eller mer och kursen påverkar inget. Jag kan erkänna att aktiehandel är ett ganska stort intresse för mig men jag aktar mig för att låta siffrorna på internetbanken styra mitt humör eller sinnelag. Mina investeringar ska vara ett verktyg för ökad livskvalitet för mig, min omgivning eller andra, inte något som blir en del av min person, något jag klappar min själv på ryggen för.
Jag erkänner att jag är en "anhängare" av utdelningsfilosofin och hoppas att en dag ha passiva inkomster som åtminstone är en betydande del av inkomsten. Ett argument vissa drar med är att först använda sig av värdeinvestering och sedan skifta över portföljen mot utdelningsaktier som te x ägamintid. Detta fungerar ju uppenbarligen ypperligt för dem. Ett problem för mig med detta är när och hur ska man skifta över till utdelningsbolagen, men det kan vara ämne för ett eget inlägg.
Inlägget till trots går jag och ökar i Vardia...
Vad tycker ni? Har ni någon gång reflekterat över hur mycket man ska låta humöret påverkas av ens portfölj eller "pengar"?
*Alltså om avkastningen kommer från utdelningar eller avyttrad värdeökning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar